Henna Johansson

#fyrklövern

Posted by in OS Rio 2016

Jag kommer tyvärr inte skriva mer här nu under de närmaste veckorna. Allt fokus kommer ligga på tävlingen och vill ni följa mig så häng med på min och tjejernas instagram (finns en flik i menyn här på bloggen). 



Vem trodde för många år sedan när denna bilden togs, att hela 4 st, 50% av detta gänget skulle till OS!!!? Och att vi skulle göra det tillsammans!? Uppväxta, tränade, skolade och disciplinerade tillsammans. Det är nog inte många som får privilegiet att åka till OS med ett gäng vänner som man har känt så länge man kan minnas. Det är egentligen helt galet bra när man tänker på det! Vi är en fyrklöver. Ni vet, en sån som bringar tur till varandra? Våran egen hashtag #fyrklövern, använd den ni också?? Nu gör vi oss redo för vårt hittills största äventyr. Vi ses i Rio!!! Pirrar i magen när jag skriver den sista meningen.

Uppladdning inför Madrid GP

Posted by in Läger, OS Rio 2016, Träning

Igår hade vi sista matchpasset för detta läger och endast 2 st teknikpass återstår innan vi på fredag reser till Spanien, Madrid. Då är det både tävling och träningsläger som gäller. Nu är det endast 1 månad kvar tills OS drar igång så det blir den sista resan med tävling och läger som vi gör innan avresa mot Rio. Den resterande tiden ska vi träna på hemmaplan i Klippan. 

Såhär många har vi varit på mattan. Jag undrar hur många liter svett vi har svettats tillsammans..?


Idag är en lugn dag för mig. Vila på förmiddagen och träning + massagebehandling på eftermiddagen. Kroppen är lite sliten nu men på några lugna dagar ska jag hinna komma i bra brottningsform till helgens tävling. Tävlingsdagen är på söndag så det finns några dagar till återhämtning. 

Vila framför friidrotts EM på tvn med kaffe och filten över benen. Även jag kommer nog mest heja på Kallur i detta EM, det är svårt att inte känna med henne? 

70 dagar kvar!

Posted by in OS Rio 2016

På slutet av säsongen brukar man nästan längta tills mästerskapen är över, för att man längtar till den längre vilan och friheten omkring träning. Men nu börjar jag nästan känna stress över att detta kommer vara slut för fort. Jag har ju knappt hunnit njuta ännu! Jag lever fortfarande kvar i ruset av att jag ska till Rio. Jag vaknar på morgonen med en sorts lättnad som inte fanns där innan och det känns som att mina skratt är mer äkta och lättåtkomliga än innan kvalen. Jag kommer kanske leva i det ruset ända fram tills OS, vilket jag absolut tror är något positivt, det gör träningarna liite lättare att genomföra. Jag tycker att träningarna på sidan av mattan går väldigt bra men på brottningsträningarna glömmer jag ofta bort att jag fortfarande är skadad. Jag glömmer snabbt och blir lika fort irriterad på migsjälv, vilket ibland leder till frustration. Men även det kan kanske vändas till något positivt..??


Idag är det bara 70 dagar kvar tills jag tävlar på OS. 70 ynka dagar! Stanna tiden tack!


Uttagen till Rio

Posted by in OS Rio 2016

Ni vet hur det känns när man kämpar sig upp för ett riktigt, riktigt tungt berg, när det verkar som att berget aldrig kommer ta slut. Och när man tillslut kommer upp på toppen så pustar man ut en sekund, ser solen skina genom molnen, vänder sig om och ser den vackra utsikten. Man tar sats och skriker för allt vad lungorna orkar ”WIIIIIIIIIHOOOOOOOO!”
Det känns verkligen som att jag har klättrat upp för det där berget. Kvalen var något av det värsta jag har gjort i mitt liv (sportsliga liv). Det var en tung känsla i Mongoliet när jag misslyckades då jag visste att jag skulle göra om allt igen om mindre än 2 veckor. Bantning, invägning, omladdning och sedan ännu mer press att prestera.  I vanliga fall på tävlingar släpper nervositeten efter den första matchen men i det sista kvalet i Turkiet, försvann aldrig den där äckliga uppladdnings-, nervositets-, förväntans känslan. Det blev nog rent ut sagt värre för varje match som gick. Jag hade en klocka som tickade i mitt huvud. Efter Mongoliet var det bara 2 veckor kvar, sedan 1 vecka, 1 dag, 15 h kvällen innan, på morgonen var det bara 5-6 h kvar och innan semifinalen som avgjorde, endast 30 min. En fjärdedels träning (i tid) återstod då, tills allt skulle vara avgjort. Ska jag brottas i Rio eller inte? Ni kan ju tänka er hur många gånger denna tanke har snurrat rundor i min skalle de senaste 9-10 månaderna. Det går nog att jämföra med en livstids ”Jag är kissnödig” tanke. 

Det syns kanske inte på bilden men i detta ögonblick tänkte jag något i stil med ”Varför? Varför utsätter jag mig själv för detta!?”. 

Idag kom den officiella uttagningenfrån  Sveriges Olympiska Kommitté och svaret på min fråga blir besvarad. Imorgon kan jag börja fokusera på nästa steg och nästa mål. Men ”Jag ska till Rio!” är precis vad jag skriker uppe på den där bergstoppen ikväll. Sedan vänder jag mig till Er som står uppe på berget med mig. Ni vet precis vilka Ni är och vad Ni har gjort för att jag ska kunna åka till Rio och uppfylla mina drömmar. Denna är till Er från mig med så mycket kärlek som jag kan rymma. Tusen tack!❤️

OS kval 2016

Posted by in OS Rio 2016

Jag skrev ett inlägg som jag hade tänkt publicera efter OS kvalet i Mongoliet. Det kändes dock som att allt bara skulle låta som en stor, fet ursäkt. Därför stannade det på bloggen som ett utkast. Nu känns det inte alls lika jobbigt så jag tänkte att ni skulle få läsa det ändå?

27e april 2016

Nu är vi tillbaka i Sverige. Jag lyckades inte ta mig till final i OS kvalet i Mongoliet då jag förlorade i kvartsfinalen mot en turkiska. Det betyder att jag inte heller lyckades ta mig till OS, då endast finalisterna går vidare. Jag blev besviken men samtidigt så känner jag mig oförskämd. 

Jag har egentligen inte viljat skriva något om min nackskada då jag aldrig viljat lägga fokus på det negativa och tråkiga i bloggen (för min egen skull och för att det har varit svårt att skriva om) och det är därför ni aldrig har fått läsa något om det. Det känns nu som att det inte spelar någon roll längre, därför tänkte jag berätta lite. 

Jag har haft en skada i nacken som har präglat mitt senaste år, både på mattan och utanför. Diskbråcket dök upp från ingenstans i juli 2015. Ont i nacken hade jag då haft lite från och till ända sedan februari men det kunde jag hålla i schack med vanlig diklofenak. Jag kan idag ganska exakt 9 månader efter bråcket, brottas 100%. Inte på 100% av min kapacitet men på en intensitet av 100% utan att få ont. Matchträning på 80-90-99% som man gör på träning, har jag kunnat göra i endast 1 månad innan denna tävling, medan mina motståndare har tränat under alla dessa 8 andra månader som jag har läkt och rehabtränat.

Jag har insett att min hobby, mitt jobb och främst mitt eget val – sliter sönder min kropp. Självklart har jag alltid vetat att brottning är slitsamt och skadedrabbat, men jag har alltid tänkt att det är ”olyckshändelser”. Att man sticker in handen i fel läge, att man trampar fel eller att någon medvetet vrider sönder ett knä. Allt det där är vardag. Men diskbråcket gjorde och gör mig fortfarande väldigt rädd. Det gör att jag är rädd varenda sekund som jag står på mattan. 

Jag kan brottas nu jämfört med att inte ens ha kunnat öppna en flaska bubbelvatten eller lyfta kassen på Ica. Då menar jag inte att det gjorde för ont, utan att musklerna inte orkade – efter att jag var smärtfri. Så ni förstår kanske nu varför jag egentligen inte får vara besviken alls, det känns oförskämt! Jag borde hoppa upp och ner av glädje av att jag kan brottas igen. Men ni som känner mig vet att jag inte kommer hoppa upp och ner över någonting förrens det står klart att jag får möjligheten att brottas i OS. OS i Rio som har varit mitt stora mål sedan 8 år tillbaka. 

Jag har bara en chans kvar. Det är i Istanbul om 1,5 vecka. Då måste jag ta mig till final för att ta mig till OS senare i sommar, då min läkningstid förhoppningsvis är slut och jag kan brottas på 100% av min kapacitet. Jag ska kämpa nu, jag ska hålla hoppet uppe, jag ska lita på min rutin och jag ska göra allt i min makt för att ta mig till mina drömmars mål, mer kan jag inte göra❤️

Nu förstår ni kanske varför detta var min personligt största merit. Den där glädjen på videon som man kan titta på om och om igen, handlade om så mycket mer än att bara ta mig till OS. Så jag hade verkligen rätt om att jag skulle hoppa upp och ner!? Vad jag däremot hade galet fel om var att ”jag är rädd varenda sekund som jag står på mattan”. För när det väl gällde så stod jag där på mattan, i den värsta bryggan av mitt liv och offrade hela min ryggrad bara för att få chansen att jaga mitt fysiskt dumma, psykiskt utmattande och samtidigt väldigt, väldigt realistiska mål. Och det enda jag tänkte i dem där sekunderna upp och ner var ”NU ÄR DET ÖVER! Nu tar det slut..”.






Om ni tittar på sista bilden när jag jublar så ser ni skillnad på hur armarna ser ut med och (i princip) utan tricepsmuskel. Man ser egentligen stor skillnad på hela armen, axlarna, latsmusklerna och hela det där området kring armen.