OS kval 2016

Posted by in OS Rio 2016

Jag skrev ett inlägg som jag hade tänkt publicera efter OS kvalet i Mongoliet. Det kändes dock som att allt bara skulle låta som en stor, fet ursäkt. Därför stannade det på bloggen som ett utkast. Nu känns det inte alls lika jobbigt så jag tänkte att ni skulle få läsa det ändå?

27e april 2016

Nu är vi tillbaka i Sverige. Jag lyckades inte ta mig till final i OS kvalet i Mongoliet då jag förlorade i kvartsfinalen mot en turkiska. Det betyder att jag inte heller lyckades ta mig till OS, då endast finalisterna går vidare. Jag blev besviken men samtidigt så känner jag mig oförskämd. 

Jag har egentligen inte viljat skriva något om min nackskada då jag aldrig viljat lägga fokus på det negativa och tråkiga i bloggen (för min egen skull och för att det har varit svårt att skriva om) och det är därför ni aldrig har fått läsa något om det. Det känns nu som att det inte spelar någon roll längre, därför tänkte jag berätta lite. 

Jag har haft en skada i nacken som har präglat mitt senaste år, både på mattan och utanför. Diskbråcket dök upp från ingenstans i juli 2015. Ont i nacken hade jag då haft lite från och till ända sedan februari men det kunde jag hålla i schack med vanlig diklofenak. Jag kan idag ganska exakt 9 månader efter bråcket, brottas 100%. Inte på 100% av min kapacitet men på en intensitet av 100% utan att få ont. Matchträning på 80-90-99% som man gör på träning, har jag kunnat göra i endast 1 månad innan denna tävling, medan mina motståndare har tränat under alla dessa 8 andra månader som jag har läkt och rehabtränat.

Jag har insett att min hobby, mitt jobb och främst mitt eget val – sliter sönder min kropp. Självklart har jag alltid vetat att brottning är slitsamt och skadedrabbat, men jag har alltid tänkt att det är ”olyckshändelser”. Att man sticker in handen i fel läge, att man trampar fel eller att någon medvetet vrider sönder ett knä. Allt det där är vardag. Men diskbråcket gjorde och gör mig fortfarande väldigt rädd. Det gör att jag är rädd varenda sekund som jag står på mattan. 

Jag kan brottas nu jämfört med att inte ens ha kunnat öppna en flaska bubbelvatten eller lyfta kassen på Ica. Då menar jag inte att det gjorde för ont, utan att musklerna inte orkade – efter att jag var smärtfri. Så ni förstår kanske nu varför jag egentligen inte får vara besviken alls, det känns oförskämt! Jag borde hoppa upp och ner av glädje av att jag kan brottas igen. Men ni som känner mig vet att jag inte kommer hoppa upp och ner över någonting förrens det står klart att jag får möjligheten att brottas i OS. OS i Rio som har varit mitt stora mål sedan 8 år tillbaka. 

Jag har bara en chans kvar. Det är i Istanbul om 1,5 vecka. Då måste jag ta mig till final för att ta mig till OS senare i sommar, då min läkningstid förhoppningsvis är slut och jag kan brottas på 100% av min kapacitet. Jag ska kämpa nu, jag ska hålla hoppet uppe, jag ska lita på min rutin och jag ska göra allt i min makt för att ta mig till mina drömmars mål, mer kan jag inte göra❤️

Nu förstår ni kanske varför detta var min personligt största merit. Den där glädjen på videon som man kan titta på om och om igen, handlade om så mycket mer än att bara ta mig till OS. Så jag hade verkligen rätt om att jag skulle hoppa upp och ner!? Vad jag däremot hade galet fel om var att ”jag är rädd varenda sekund som jag står på mattan”. För när det väl gällde så stod jag där på mattan, i den värsta bryggan av mitt liv och offrade hela min ryggrad bara för att få chansen att jaga mitt fysiskt dumma, psykiskt utmattande och samtidigt väldigt, väldigt realistiska mål. Och det enda jag tänkte i dem där sekunderna upp och ner var ”NU ÄR DET ÖVER! Nu tar det slut..”.






Om ni tittar på sista bilden när jag jublar så ser ni skillnad på hur armarna ser ut med och (i princip) utan tricepsmuskel. Man ser egentligen stor skillnad på hela armen, axlarna, latsmusklerna och hela det där området kring armen.